Merlins namnförklaring:

Namnet betyder Stenfalken och är närmast att betrakta som en titel på den främste barden,som förutom att vara den skickligaste på att traktera chrottan och sjunga,även var mycket vis,vilka alla egenskaper utnyttjades av den världsliga makten. Gestalten tillhör de mest utvecklade i brittisk tradition. Han förekommer redan i tidiga keltiska sägner under namnet Myrddin som en förryckt profet och smälter samman med den vilde mannen,den landsflyktige,som lämnat samhället och sökt sig till direkt kontakt med naturen. Namnet kom att latiniseras till Merlinus som givit upphov till det nuvarande Merlin,så redan hos Geoffrey of Monmouth,för vilken han blev språkröret för ett antal profetior om Brittanien. Det var sedan Malroy som tog hand om denne kraftfulle figur och förband honom med kung Arthurs hov. I den omgivningen tjänstgör han i samma roll som sin föregångare Gwydion. Ibland ingriper han med sina trollkonster i hovets aktiviteter,ibland  träder han fram från bakgrunden med goda råd baserade på sin visdom och siarkraft. Merlin förefaller dock förbluffande mänsklig. Han förälskar sig hopplöst i nymfen Viviane,som bedrägligt utnyttjar hans förälskelse för att locka av honom hans speciella magiska konster,som hon sedan vänder mot honom. Han är alltså en tragisk,dömd gestalt,ur stånd att avvänd det olyckliga slut han själv klart kan förutse.